LAPPHUNDEN I SAMELAND

Nedanstående text är del i ett specialarbete som jag skrivit.
2.1 LAPPHUNDEN I TJÄNST HOS SAMEN


Föreställ Er vårt land för 10 000 år sedan. Uppe i norra Sverige låg stora is-block sporadiskt utspridda i naturen, som nyss vaknat. Till dessa ociviliserade markområden invandrade ett folkslag, urfäderna till dagens samefolk. Vissa teorier visar, att samerna fanns här redan innan den senaste istiden och att de på grund av de stora ismassorna var tvungna att bryta upp och flytta västerut till den isfria Atlant- och Ishavskusten. Vilken av teorierna som är den mest riktiga, vet ingen säkert, men samefolket och dess ättlingar blev tillsammans de första skandinaverna.

De första samerna livnärde sig på jakt och fiske. Som sällskap och jakthund hade de en spetsliknande hund under medelstorlek. Dessa hundar och andra spetshundar är de mest ursprungliga hundtyperna. "Fornfynd visar att de första tamhundarna i Skandinavien var av spetshundstyp. Då man har hittat kompletta serier av hundkranier vid Ladogasjön, har man skäl att anta, att de nordliga spetsrasernas vagga har stått i norra Ryssland. Därifrån har de sedan spritts över allt större områden." Samernas hundar, som sedan kom att kallas renhund eller lapphund, var rena nyttohundar. Hundarnas egenskaper var livsviktiga för människorna, som då inte såg något behov att försöka förändra dem, "vilket betyder att de fått behålla sitt genetiska arv intakt och är utan överdrift de vitalaste och sundaste som finns."

Samojeden och dagens lapphundar visar en exteriört sett stor likhet. Därför tror man, att de har utvecklats från samma urtyp. De jobb de utfört för människan, samojeden som draghund och lapphunden som vallare, har gjort att de utvecklats åt olika håll. Samojeden blev kraftigare och större, medan lapphunden förblev smäckrare. Enligt vissa sägs det, att i början av detta århundrade korsade man samojed och den vita varianten av svensk lapphund för att få fram fler vita exemplar.

Att lapphunden betytt mycket för samerna kan man lätt förstå, då den först som jakthund och väktare och sedan som ett effektivt redskap användes när samerna började hålla sig med tamrenar. "Trots sitt lilla format drog han sig nämligen inte för närkamp med exempelvis varg. Ja, till och med vid björnjakt användes samernas hundar. Då han fått spaning på björnen tager han sin hund, fjättrar honom vid sig, binder om munnen på honom, att han ej skälla kan. När nu hunden bliver varse om björnen med lukten, begynner han oroas och dra på bandet, därav lappen förstår, att han ej långt borta är."

Samerna lade ner stor energi och möda på att träna sina hundar. Till slut förstod de när man gjorde tecken med handen. Hundarna drev och höll ihop flocken. Som vallare var lapphunden överlägsen. Med sin smidighet, intelligens och envishet hade renarna inte en chans att bryta sig ur flocken. Höstflytten var den mest krävande perioden för både människa och hund. Då skulle hjorden samlas in från betet och drivas nedåt landet.

Det var mycket skrock och gamla sägner som styrde valet av valp och man trodde, att man redan bland valparna kunde urskilja vem som skulle bli en bra vän och arbetskamrat i renskogen och vem som inte skulle hålla måttet. I de flesta fall var det valpens färger som studerades med nyfikenhet, men det fanns även andra sätt: "I regel hade tiken flera små valpar och hade fått särskild plats i kåtan. Man tog alla valpar ifrån henne och placerade ut dem här och där. Tiken blev naturligtvis orolig och sprang runt mellan valparna, nosade på dem och slickade dem, och det gjorde hon flera gånger. Till sist skulle hon bära valparna tillbaka till samma plats och första valpen hon bar dit - det var valpen som skulle få leva."

Lapphundens temperament är ganska unikt och har blivit format efter dess uppgift hos samerna. Den är frimodig, arbetsam och lättlärd, vilket är livsviktigt om den ska kunna fungera som renvallare. Den är samtidigt lite misstänksam mot främlingar utanför familjen. Den egenskapen, som fortfarande finns hos vissa lapphundar, kunde man spåra när hundarna skulle vakta flocken mot hungriga rovdjur.

Vissa hundar saknade svans. Antingen var de kuperade eller helt enkelt födda utan. Detta var ett bra skydd i slagsmål mot rovdjur men även bra i blötsnö, då snön lätt frös fast i svans och ben och gjorde det svårt för hunden att röra sig obehindrat. En författare nämnde denna svanslösa hund: "En högst egendomlig hundras. Han kan tjäna som bevis på Darwinismen. Denne hund föds utan svans, sannolikt på grund av att man, den ena generationen efter den andra, huggit av svansen på föräldrarna för att skydda dem mot vargen. Även om tikarna av denna ras paras med långsvansade blir valparna svanslösa."

Lapphunden har, som redan sagts, varit jakthund, så de flesta av dagens lapphundar bär på ett latent jaktanlag. I de flesta fall är det inte önskvärt att blanda jakt- och vallegenskaper, men lapphunden har lyckas kombinera dessa anlag relativt bra. Det är framför allt som älghund lapphundar lyckats, men jag har även hört och läst om hundar som varit bra på skogsfågel.

Renhundens liv var kort, men intensivt. "En hund kunde tjänstgöra i 6 à 7 år. Sedan var den utsliten och måste avlivas."

De gamla sägnerna berättar om lapphundens sista önskan - att man ska hänga honom när han blir gammal och inte orkar jobba mer. Man ska hänga honom i ett tunt rep, så att han inte plågas. Den som ger sin hund en värdig död ska få god hundlycka. Förr i tiden var en bra vallhund värd sin vikt i guld. "På den yttersta dagen är hunden den första anklagaren - och därefter de andra kreatur, som är under människans välde."

Samerna hade mycket höga tankar om sina hundar och de betraktades som familjemedlemmar. Enligt vissa källor begravdes jägaren med sin jakthund och husmodern med sin vallhund.

På 1500 - 1600-talet hittade man ett ovanligt fornfynd, en trolltrumma , som ger oss en målande bild på hur högt samen skattade sina hundar. Av tecknen att döma, föreställer motivet en vallhund som springer efter renar.

Under 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet fann samerna en ny inkomstkälla; hundarnas varma pälsar. De köptes av människor som reste genom de karga vinterlandskapen i öppna slädar. "Alla valpar behölls intill dess de hunnit växa ut och skinnet såldes sedan. En varg- eller hundpäls var den enda möjligheten till att hålla sig varm under färder i bistra vinternätter."

De stora avstånden gjorde, att blodutbytet som skedde inte räckte. Inaveln blev ett faktum. Men detta var inte renägarnas största problem; trots att hundarna var släkt med varandra, bar så gott som samtliga på goda vallegenskaper.

Det riktiga problemet kom med nybyggarna; dessa trängde mer och mer in i Norrlands vildmark och med sig hade de hundar av olika raser. Samerna var inte vana att hålla sina löptikar inlåsta, så tikarna parade sig med nybyggarnas hundar och valparna som föddes av blandras. Detta ledde till att det snart inte fanns några hundar av den gamla lapphundsstammen kvar. Rasen var på god väg att försvinna.

2.2 LAPPHUNDEN HÅLLER PÅ ATT FÖRSVINNA SOM RAS

Tidigt hade den vackra lapphunden uppmärksammats och sålts söderut som sällskapshund. Färgen på dessa lapphundar varierade från kolsvart till vitt, med varianter av björnbrunt och brokigt däremellan. Den björnbruna färgen var populärast, men snart började intresset söderifrån för vita lapphundarna att öka. Samerna ville inte alls ha helvita hundar. De var svåra att upptäcka på fjällvidderna. "De vita exemplaren som fick överleva ansågs endast som leksaker åt barnen och kuriosa."

Lapphundar såldes inte bara till södra Sverige, utan de spreds även utomlands. "För hundraden år sedan blev vår svenska lapphund införd till Tyskland och kom där att bli stamfader till den ras, som går under namn av Pommersk Spets, Wolf Spitz eller Keeshounden. Dessa tyska spetsar har i så hög grad behållit det huvudsakliga av sin ursprungliga typ, att man kan tillämpa lapphundens standard på dem." Leuhusens ord är idag inte hundra procent sanna, men man kan tydligt se exteriöra likheter mellan lapphunden och dess tyska släktingar.

"Ända in på 1700-talet var lapparna vanligt förekommande i Dalarna och Hälsingland men i och med nybyggarväsendet hade de måst draga sig tillbaka norrut. Som minne av lapparnas besök i sydligare nejder kvarlevde ännu in i 1930-talet, flera stammar av s.k. vallhundar på många bruk och herrgårdar i Västmanland och Södermanland." Samerna hade vid det här laget insett, att deras vallhundar, som utvecklats under århundraden, var på väg att försvinna. Men det tog många år innan riktiga kraftansträngningar gjordes för att rädda spillrorna som fanns kvar av den svenska lapphunden.

"Urtidslandskap av fjäll och snö.
Stjärnor över isbelagd sjö.
Över härden stod lågorna blå.
Lapphunden skällde i kåtans vrå.
Urtidsmörker.


Snön försvann, vilken föll i fjol.
Klara dagar och dygnslång sol.
Hunden hoppar med ivriga skall,
vallar och går icke vilse i vall.
Mygg i svärmar.


Jojkning och trolltrummors dova dån.
Vargars ylande långtifrån.
Lapphundens mycket förnäma stam,
vilken på mo och myr stormat fram,
nästan utdog.
Vinterns vithet och sommarens grönhet,
skådar snart Lapplands svarta skönhet
i fullaste blomstring åter igen.
Ty budet har nått oss om rasen att den
återuppstår nu."

2.2.1 Carl Leuhusen och Mary Stephens, Kennel af Tornö

Baron Carl Leuhusen var en av de första som 1930 röt till. "I Finland tar man vara på och värderar sin nationelle hund, i Norge renodlar man buhunden… Lapphunden är Sveriges nationelle hund - det är honom faran gäller. Endast ett fåtal personer finns som intresserar sig för lapphunden och söka hålla stammen ren… Finnes det folk som ämna upptaga deras mantel? Jag vet icke, men ett är säkert: det är fara värt att vår Svenska hund, den lappländska spetsen, om ett 50-tal år är ett minne blott om ej nya, friska takter gripa in."

På godset Torne i Småland bodde en viljestark kvinna vid namn Mary Stephens. Tillsammans med baron Leuhusen, skulle hon komma att betyda mycket för lapphunden som ras. Mery Stephens hade sedan länge lagt ned mycket tid och arbete på andra raser, mest jakthundar av olika slag. 1920 registrerades ken-nelnamnet af Tornö.

När baronen flyttade ner på Torne, på 1940-talet, började de koncentrera sig på den svenska lapphunden. Många resor gjordes till Sameland för att försöka hitta renrasiga lapphundar, som stämde mot den tidens rasstandard. Leuhusen var utbildad domare på rasen och bedömde med kritiska ögon hundarna de fann.

Om de hittade en hund som uppfyllde deras krav, köptes den och togs ned till godset i Småland. En lycklig slump gjorde att två rastypiska lapphundar, Roy 1960 ss och Ulla 1961 ss, möttes vid en utställning i Visby. Domaren satte dessa som vinnare. Så var 'smålänningarnas' intresse väckt. "Ch Roy var en för-nämlig hund men Ulla hade lockar i pälsen, men var annars en välbyggd och trevlig lapphundstyp."

Detta ledde till att Mary Stephens byggde sin uppfödning på två kullsyskon efter dessa hundar, nämligen Ch Musti och Tjappa.

Som mest fanns det ett 60-tal lapphundar på Torne. Till stor del av ligger dessa bakom vår avel med svenska lapphundar idag.

2.2.2 Samarbete i Norr

Detta konstaterande gjordes i juni 1943 av en same från Jämtland: "Lapphunden är i fara att dö ut och sammanblandas med tvivelaktiga hundraser, som inte äro värda många ören i renskogen. Blandrashundarna äro i regel mindervärdiga, enär de sämsta rasegenskaperna går i arv efter dem. Renskötseln behöver goda renhundar även för framtiden. Vi samer har syndat mycket i det fallet, då vi köpa hundar av fastboende av obestämda raser för att använda dem i renvården. Men ingen renskötsel är möjlig utan duktiga samehundar. Dessa böra finnas endast inom renvården. De premierade lapphundarna får inte figurera som lyxhundar och som begärlig handelsvara bland förmögnare folk. Därför, rensamer, låt oss slå vakt om vår trogne vaktkamrat, samehunden, innan det blir försent."

Samerna hade med oro sett sin ursprungliga typ av hund bli mer och mer sällsynt. Så 1946 tog föreningen Same-Ätnam, det Lapska Hushållningssällskapet, tag i problemet och kontaktade Svenska Kennelklubben. De undersökte även om det var möjligt att få ekonomiskt stöd från Lappfonden. För samerna i Jämt-land och Härjedalen var det lika dåligt med hundar som för samebefolkningen i det övriga Norrland. Lappfogden i Jämtlands län vände sig då till Svenska Spetshundsklubben, som hade sitt huvudsäte i Östersund, för stöd och hjälp. På bekostnad av lappfogden bjöds klubbens vice ordförande, f.d. överkonstapel Axel Lindgren och dess sekreterare, Erik Fredriksson, samt B.O. Johansson till att närvara vid den stora renslakten i Högsvålen under mars månad. Detta var ett unikt tillfälle att stu-dera samernas hundmaterial, när de strålade samman från länets alla hörn.

Hundarna bedömdes och protokollfördes noggrant. Samtidigt försökte de inbjudna männen bilda sig en uppfattning om stammen och eventuella släktskap med det ursprungliga lapphundsblodet. Hundarnas vallningsförmåga var tvivelaktiga - det intygade samerna själva - och exteriören högst varierande. Men i denna saliga röra av samehundar fanns det tre hundar, som ännu hade det mesta av den ursprungliga, vackra lapphundsrasens egenskaper kvar. Två av dem var svarta och den tredje blekt gulbrun. Hos dessa exemplar fanns den täta bottenullen, de trekantiga öronen, den typiska kragen och fanorna på fram- och bakben samt de snöskärande och hårbeklädda tassarna. Bäst av de tre var Petrus Nordfjälls kolsvarta Frank, därefter Lars Kråkins Björn och sen den gulbruna Bjrrn, som kom från lappmannen Jonas Åhréns uppfödning. Även de tre hundarnas arbete i renskogen lovordades.

Då kvällen sänkte sig över Högsvålen, samlades samerna och de utskickade från Spetshundsklubben inomhus och en öppen diskussion hölls om dagens samehundar. Samerna framhöll, att de långhåriga pälsarna var opraktiska. Vintertid frös snön i stora bollar i hårremmen och hindrade hundens rörelser. Under sommaren var de för varma. Med andra ord, de långa pälsarna skulle endast vara något för utställningshundar ägda av sörlänningar. Kritik höjdes även mot standardens föreskrivna raka has- och knäleder. Hundar byggda på detta sätt, skulle hjälplöst bli efter i djupsnö samt sommartid ha problem i de risiga fjällskogsmarkerna. Det påpekades även hur viktigt det var att pälsen var stritt. Man kan tänka sig, att samernas kontakt med långhåriga hundar blivit så negativa på grund av avsaknad av strittande hårlag.

"Synpunkterna måste naturligtvis respekteras; den kommer från folk som dagligen arbetar med sina hundar och som genom EGEN PRAKTISK ERFARENHET skaffat sig ett omdöme i saken."

Intresset var stort från båda sidor. Slutligen beslöts, att Svenska Spetshundsklubben skulle försöka ordna en eller flera lapphundstikar (såsom lämpliga partners till de tre tidigare nämnda frostvikshundarna), som skulle stationeras hos särskilt utvalda fodervärdar bland samerna.

Vid ett sammanträde i Stockholm, anordnat av Svenska Spetshundsklubben den 3 februari 1953, togs beslut som direkt rörde lapphundens framtid.

Närvarande var bland annat representanter från Länsstyrelsen i Jämtlands och Norrbottens län, och från Arméhundväsendet, Jordbruksdepartementet, Svens-ka Kennelklubben och Svenska Spetshundklubbens styrelse.

Nedan ses några av besluten som fattades denna dag.

§ 4 Stadsbidrag
Lappfonden beviljade ett anslag för år 1953 à 3 000 kr att användas i första hand till undersökning av lapparnas nuvarande hundbestånd och i andra hand till andra förberedande åtgärder till förbättrande av lapphundsrasen.

§ 5 Önskad typ av renvallarhund
Den typ samerna anser sig behöva för renvallningen.
a) Exteriören, att hunden bör hava bättre resning och höjd, varjämte ryggen
önskas kortare, än vad standarden för lapphund nu föreskriver.

Samerna önskar även mörka ögon hos sin hund. Eftersträvansvärt vore även
ståndöron - detta dock enbart ur skönhetssynpunkt.

b) Uthållighet och snabbhet, bör hunden besitta i högsta grad.

c) Hårremmen, ska vara kortare och sammansatt av raka strida täckhår med rik underull.

d) Färgen, bör vara svart eller i varje fall mörk - under inga omständigheter vit.

e) Temperament, hunden ska vara lugn men med kurage, ha ett bestämt och reserverat temperament, innebärande att den enbart tyr sig till sin husbonde och alltid misstror utomstående.

§ 6 Inventering
"Grovinventeringen" ska fortsätta på så sätt, att lappfogdarna ska tillställas av klubben utfärdade blanketter uppställda för anteckningar om hundens exteriör, vallegenskaper, härstamning etc. Dessa blanketter ska av lappfogdarna eller lapptillsyningsmännen fyllas i gällande de hundar, vilka gjort sig kända som goda vallare, varefter blanketterna insänds till klubben för vidare bearbetning.

Det uttrycktes ett starkt önskemål att om möjligt förse de ifyllda blanketterna med fotografi av respektive hund. Kostnaderna för film och framkallning skulle bekostas av klubben.

§ 7 Besiktning
Med ledning av under inventeringsarbetet inkomna rapporter om god renvallare, kommer klubben att taga ställning till frågan om besiktning av dessa och formerna härför.

En besiktning skulle redan kunna äga rum i Gällivare i samband med Mariebebådelsedagshelgen, då ett flertal samer skulle samlas. En besiktning skulle även kunna ske i Karesuando under påskhelgen, då även där ett flertal samer skulle vara samlade. Klubben ska efter närmare undersökningar besluta om vem som ska utföra besiktningarna.

Om besiktningarna hädanefter skall ske genom sammankallande av vissa hundar till bestämda platser eller genom att sända en besiktningsman till de platser där hundarna vistas, kommer klubben att besluta i varje enskilt fall.

§ 8 Ekonomiska ärenden
Kostnaderna för resor och annan inventering ska, så långt som möjligt, betalas genom lappfonden.

§ 9 Avelsarbetets uppläggning
Det ansågs uteslutet att samerna själva skulle kunna sköta det egentliga avelsarbetet. Chefen för Arméhundsväsendet uppgav att det fanns plats för ett mindre antal tikar för valpning i deras stallar. Detta erbjudande antogs med tacksamhet.

Tyngdpunkten vid val av avelsmaterial ska läggas på vallningsegenskaperna. Varje inblandning av blod från jakthundar måste undvikas.

Allt avelsarbete ska efter anvisningar av Svenska Spetshundsklubbens avelsråd godkännas, som dessutom ska föra ett för ändamålet särskilt upplagt kartotek.

2.3 LAPPHUNDEN ÄR PÅ VÄG TILLBAKA

Ambitionerna var stora och det fanns många eldsjälar som arbetade sida vid sida för att rädda samernas vallhund. Men hur gick det egentligen? Fungerade samarbetet med samerna från planeringsstadiet fram till ett fungerande avelsarbete?

"För den långhåriga lapphunden gäller såväl i Sverige som i Finland, att man inte lyckades vinna samernas förtroende, intresse eller stöd, varför hunden hamnade utanför den miljö där den har sitt ursprung, sina rötter och sitt användningsområde." Så det blev tyvärr inte riktigt som man tänkt sig, men lapphunden var på väg tillbaka, sakta men säkert.

I Kennelklubbens stambok från 1930 fanns 34 lapphundar; 20 st svarta (samtliga från Norrland), 13 st vita och en gul. De vita var de högst meriterade på utställningar. Om man har i åtanke samernas tycke om den vita färgen, kan man bara på just det området upptäcka en viss motvilja att samarbeta.

Den 12 mars 1977 hölls en internordisk renhundutställning, den första i sitt slag. Sammanlagt bedömdes 52 hundar från hela Kalottområdet. Det var lång- och korthåriga, svarta, bruna, ljusgula och brokiga renvallare. Hundarna bedömdes av renskötare och efter finska normerna för raserna. De fördelades i två grupper, lång- och korthåriga. De korthåriga var i majoritet, förhållandevis enhetliga och av ganska god kvalitet. Bland de långhåriga fanns 4 - 5 individer av god klass och med en mankhöjd för hanhund omkring 50 cm. Resten var övergångsformer mellan de båda grupperna.

1963 bildades LAPPHUNDSRINGEN med Stig Bolin som ordförande, Bo Löfgren som kassör och Clary Stråhle som sekreterare. LAPPHUNDSRINGENS stadgar var att "främja aveln av lapphundar samt att sprida kännedom om hundvård och hundhållning". 1978 kom ytterliga stadgar, "att bevara den gamla lapphundsrasen; att bibehålla rasen mentalt frisk, sund och naturlig". Samtidigt blev klubben en officiell rasklubb med det nya namnet SVENSKA LAPPHUNDKLUBBEN (SLK).